Nu kära vänner skall jag gå igenom lite kort varför jag tycker att diskussionen kring narkotika i svensk media är jävligt skev.
Stackars Ola Lindholm har ju som bekant fått smaka på den svenskan knarkmoralen. Andra kända ansikten har under åren som gått mer eller mindre fått göra avbön i rikspressen efter att ha blivit ertappade och vidare erkänt bruk av främst kokain (läs: Plura, Jason Diakité, Dregen, Persbrandt etc etc). Nu är ju dock inte Ola fälld för något brott men har detta till trots fått uppleva en medial dom, med i första hand Expressen iförd domarskrud. Ola har förbrukat SVT:s, KP:s och BRIS förtroende vad det verkar. De avsnitt som är kvar av programmet som Ola är programledare för skjuts på framtiden i väntan på utredning och eventuell rättegång och jag gissar att det inte är så kul att vara Ola just nu. Det kan jag förstå. För – och detta är viktigt - OM Ola Lindholm visar sig vara skyldig till ringa narkotikabrott (och således även drograttfylla eftersom polisen lät honom köra från platsen efter genomfört urinprov) har han inget i barnmediabranchen att göra. Aha tänker ni nu, mina nagelfarande läsare, lät han inte lite liberal där i början? Jo, till viss mån är jag väldigt liberal i denna fråga. Vill du berusa dig kan jag inte se hur staten rent moraliskt kan förbjuda en vuxen individ att efter bästa förmåga prova sina vingar så att säga, så länge som detta inte skadar någon annan. Men, tänker ni säkert igen, är inte narkotikaindustrin en vedervärdig industri som utnyttjar fattiga människors trångmål, finansierar inbördeskrig, ansvarar för mord på oskyldiga och skyldiga utan någon till synes större urskiljning och bidrar till enorma kostnader för samhället som en följd av den kriminalitet och det våld som så ofta åtföljer ett djupt missbruk? Jo. Så är det ju naturligtvis. Men det står det aldrig något om i tidningarna likaväl som det aldrig nämns i debattprogrammen.
Det råder idag en fullständigt feldoserad fokusering på själva bruket av den illegala substansen när det som är relevant i frågan är hur personer som gillar t.ex. kokain fullständigt skiter i under vilka förhållanden som substansen producerats och distribuerats. I Sverige har vi sedan barnsben lärt oss frukta knarket och knarkarna (ibland även öl och och cigaretter som på sikt ledde till att man hamnade på plattan) och skrämt oss med risken för att hamna i missbruk. Det har alltså ständigt moraliserats kring bruket istället för de bakomliggande processerna som gör bruket möjligt. Genom att bagatellisera kokain till att enbart omfatta bruket och de signaler som snortande som aktivitet och berusningsmetod skickar till unga försvinner alltså den verkliga sprängkraften i kritiken mot narkotikaindustrin.
Men om detta bryr sig inte de taffliga skribenter som verkar husera på vad och varannan tidningsredaktion. De skriker “Titta en knarkare!”, någon annan skriker “Tänk på barnen!” och alla vet att de menar de svenska barnen och inte barnen i Guatemala eller Colombia eller Mexico eller något annat av de där länderna långt bort. För vad är en väl en massgrav i Latinamerika mot en snort på Råsunda?
Jag håller med på varje punkt här. Att kokain, i vissa kretsar är någonting flashigt och lyxigt känns jävla konstigt. Att eliten inte ägnar en tanke åt att deras helgsnöje och den efterfrågan de har på kokain finansierar våldet i norra Mexico – som närmast liknar ett inbördeskrig med tusentals döda per år – eller FARC-gerillans överlevnad känns lite suspekt.
Jag är inte den som brukar skrika mig hes om västerlandets exploatering av tredje världen men i det här fallet gör hela situationen mig mest beklämd.